DCA-avtalet, vad händer nu? Del 2

Detta är del 2 i artikelserien med temat “DCA-avtalet”. Del 2 fokuserar på synpunkter på DCA-avtalet ur ett miljörättsligt perspektiv kopplat till ansvarsfrågan för USA i anledning av miljöbrott. 

DCA-avtalet, vad händer nu?

Genom att DCA-avtalet numera är implementerat innebär det en högre amerikansk militär närvaro i Sverige. Till saken hör att den militära verksamheten, däribland transporter, olika militärövningar och uppbyggnaden av amerikansk militär infrastruktur gemensamt bidrar till en högre miljöpåverkan för oss i Sverige.

Den ökade militära verksamheten kommer att påverka luften på grund av högre utsläpp av föroreningar, markförstöring, samt medföra störningar och buller för den biologiska mångfalden. Då militära verksamheter inte sällan hanterar farliga ämnen finns det allvarliga risker att dessa ämnen släpps ut och orsakar vatten- och markföroreningar. Enligt DCA-avtalet finns en karta på sjutton (17) platser runtom i Sverige där den amerikanska militären får ha sina baser. Beroende på vart miljöskadorna orsakas riskerar miljöföroreningar därutöver att påtagligt öka på dessa särskilt utsatta platser. 

Under 2023 ägde den omtalade PFAS-målet rum som enligt många beskrivs som den största miljöskandalen i svensk historia. Boende i Ronneby kommun hade utsatts för extremt höga nivåer av PFAS i sitt dricksvatten som en konsekvens av svenska Försvarsmaktens användning av brandskum i Ronneby som användes i samband med brandövningar på Blekinge flygfottilj. Då det visade sig att boende uppvisade förhöjda nivåer av PFAS i blodet gjordes en gruppstämning mot Ronneby Miljö och Teknik vid Blekinge tingsrätt med grund i att de lidit personskada. 

Målet avgjordes i Högsta domstolen som fastslog att Ronneby Miljö och Teknik förpliktades att betala skadestånd till samtliga boende i Ronneby som undertecknade stämningsansökan. 

Vad gäller de miljöskador som kan komma att aktualiseras i anledning av DCA-avtalet är det inte lika tydligt huruvida ansvar kan utkrävas från USA genom den amerikanska militärens vållande. En del i DCA-avtalet begränsar dessutom svenska tillsynsmyndigheters möjligheter att ha insyn i den amerikanska militärens förehavanden. Den bristande insynen är särskilt allvarlig i relation till att det kan komma att saknas transparens och möjligheten till miljökonsekvensbedömningar. 

Det är inte heller tydligt vem som ska stå för återställning och saneringskostnader i händelser av miljöbrott. Ansvarsfrågan blir oerhört aktuell med tanke på att DCA-avtalet innebär en särreglering i fråga om jurisdiktion. Enligt DCA-avtalet har USA primär jurisdiktion även för brott begångna på svensk mark, vilket är ett tydligt avsteg från grundprincipen att svensk lag gäller på svensk mark. Detta innebär alltså att USA har jurisdiktion för miljöbrott som begås av den amerikanska militären i Sverige enligt DCA-avtalet. 

Mot bakgrund av den bristande transparensen, svenska myndigheters begränsade insyn och USA:s primära jurisdiktion är förutsättningarna för en rättvis lagföring fullständigt underminerad. Det är även oklart i vilken utsträckning skadeståndsanspråk, likt PFAS-målet, kommer att nå framgång.